Munter

Vackert var det att betrakta Hjälten Adlercreutz, genralen, Hur han kom så tyst och sakta Till soldatens graf i dalen, Hur han stannade vid randen Och, med hatten sänkt i handen, Såg den enkla bädd fullbordas, Där Hans Munter skulle jordas. Stor var eljest icke hopen, Honom följde i det sista: Två soldater gräfde gropen, Fyra stodo vid hans kista; Men till heders sen för resten, Utom generaln och prästen, Tre korpraler, pengar värde, Och furiren, jag,—den fjärde. Annan ståt fanns ej att skåda. Klädd i slitna krigarkläder Låg han, Munter, i sin låda Hopklämd mellan fyra bräder, Trygg och nöjd att se i döden, Som han var i alla öden, Samma kämpe som i lifvet, Mindre färm blott, det är gifvet. Nu, när skild från strid och skiften Sitt kvarter han fått, soldaten, Framsteg korpral Buss på griften Och höll) tal om stridskamraten. Hur han var till börd och minnen, Hjärta, språk och kraft och sinnen Som en slant till krigsman slagen,— Allt drog gubben Buss i dagen. Det var konstlöst, men man rördes, Stod där kvar i tyst förbidan, Log, när Munters kärnspråk hördes, Strök mustascherna åt sidan.— Vill du lyssna till hans saga? Den är enkel och alldaga, Kan väl mödan knappt betala; Hör dock! Gamle Buss må tala. 'Krigsmän! Nu är Munter borta. Känd och käck långt mer än mången, Har han kommit nu till korta Och åt döden gett sig fången. Efter marscher, stormar, strider Har han nu gjort halt ömsider, Lagt sig här till rast i backen Och vändt lugnt i vädret klacken. Fråga oss, som närmst i elden Fått med honom kulor smaka. Om han höll sig, där man ställde'n, Eller ryggade tillbaka, Om i striderna och slagen Han fick hvitt i anletsdragen, Eller såg mot dödsminuten Mörkbrun, som af koppar gjuten. Till armén från vilda skogen Kom han, styf till skick och later, Sina tappra fäder trogen, Allt från hedenhös soldater, Svarte kort och talte föga, Log med skalken i sitt öga Högst tre ord, sen stum som siken, Men på hufvet slog han spiken. Liksom han, så hela raden Af hans släkt gått fram i världen, Blödt och dött i lägsta graden, Hållit truten, talt med svärden. En gång som ett troll omsider Steg i Karl den tolftes tider Ända till furir en Munter; Sen dock bar på nytt herunter. Mången, ej i tjänsten öfvad, Släpper sent sitt hem ur minnet, Hänger näbb och går bedröfvad, Innan tiden stålsatt sinnet. Sådan var ej Munters vana, Nej, till tredje Gustafs fana Kom han, rakt från första dagen Som en slant till krigsman slagen; Drack af fröjd, blef vild om kvällen Och slog buckla på geväret; Nästa morgon fick sig sällen Litet fuktel för besväret. Väbeln sade: 'Tag ej illa, Så är tjänsten, gubbe lilla! Har du mjuknat nu till början?' 'Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!' Nykter var han ock alltsedan, Hurtig, nöjd och oförtruten, Fick i första dusten redan Vänstra skuldran genomskjuten. Döbeln stod då bland de sina, Hörde samma kula hvina: 'Den gick nära, barn, hvem fick'en?' 'Munter svarte: 'Jag var pricken.' Knappast läkt på nytt den gången, Fick han åter lyckan pröfva, Fick, i en kosackhop fången, Sina breda fötter öfva; Tvangs att följa halfva milen Stäppens fåle, snabb som ilen, Tills af några djärfva kunder Han blef frälst som af ett under. Svetten svällde i hans panna, Hjärtat slog och barmen häfdes, När han ändtligt kom att stanna;— Dock god min behölls och kräfdes. 'Fick du trafva?' ljödo ropen Skämtsamt ur den ystra hopen, 'Hur gick färden, hur var stigen?' Munter svarte: 'Tämmeligen.' Kort därpå blef Armfelt slagen; Munter, blodbestänkt, ja, färgad, Stod sin fana närmst den dagen, Genom honom blef hon bärgad. Nu, vasserra, ändtligt fick han På den fasta, gråa brickan Svärdsmedaljens hederstecken; Munter sade lugnt: Å näcken!' Som han var i dessa strider, Lika nöjd och oförfärad Var han allt till sista tider, Endast mer bemärkt och ärad, Var nu grå i skägget vorden, Kanske än mer karg på orden, Men i eld och rök och flamma In i döden än densamma. Sent på ett besök i våras Kom hans mor till bivuaken; Då fick Munter lof att tåras, När han såg den gamla draken; Satt ock sedan långt på natten, Teg och log och såg på skatten. Detta möte var det sista, Nu lär gummans hjärta brista. Aldrig nej, hvadhelst hon sade; Till hvart ord från modrens tunga Endast ja och ja han hade, Tills hon ändtligt hördes sjunga: 'Käre son, var ej förvägen! Håll dig saktligt, gå ur vägen, Bättre fly än illa fäkta!' Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!' Dock, hans kula, den var gjuten, Här var gränsen, här fanns döden, Sen han käck och oförtruten Följt armén i alla öden. Än i går dock blef han funnen, Hurtig med tobak i munnen, Som piket hos generalen, Där ett krigsråd hölls i salen. Nyss på orderna vi läste, Hur, liksom att föra ordet, En granat kom in och fräste Mellan herrarne kring bordet. Munter, van att röra bränder, Spottade i styfva händer Och fick gynnarn öfver nacken, Flink att skynda ut på backen. Dörren hann han, klippte sedan Genom farstun ut i rycken, Stod så när på trappan redan, När granaten sprang i stycken. Det var Munters bragd den dagen. Nu så låg den tappre slagen, Dock, till modet än behållen, Sad' han endast: 'Fan tog bollen.' Än i dag, när morgon grydde, Höll han kvar af lif en gnista; Ingen klagan, hållning prydde Veteranen i det sista. 'Stackars gubbe, ena armen, Den är borta, hela barmen Full med skärfvor af granaten Munter sad': 'Han sprack, den saten.' Sådan slöt han, sådan var han, Karl i början, karl i slutet, Trög i ord, men kvick i faran, Med om saken oafbrutet. Van att handla, ej att pråla, Van att sakna, van att tåla, Var han man att allt fördraga, Allt, ja, utom ett—att klaga. Kunde världen oss betala Våra bistra dar och nätter, Ägde de ett språk att tala, Finlands genomblödda slätter, Kunde härens fanor säga, Hvad en Munters likar väga, Mången med galon på rocken Fick då buga för en tocken. Ja, min gamla barm känns höja När jag honom minns i ledet; Skulle dödens fåror plöjas, Vänner, det var häst i redet; Aldrig ängslig och förlägen, Bara hejsan och ur vägen, Gången jämn och efter trumman, Framåt, det var hufvudsumman. Och hur var han dock ej boren, Vänfast, trofast, lugn och stilla Som ett barn, fast grå till håren, Ville han knappt ovän illa. Fienden var för hans händer. Hvad tobaken för hans tänder; Bägge sleto press och våda, Dock som kära plantor båda. Heder öfver honom, heder Öfver krigarn, där han gömmes! Mannamod och mannaseder Akte, att hans namn ej glömmes. Inga slafvar trampe kullen, Där den tappre bor i mullen, Nej, en ätt af gamla stammen Skydde ständigt grafven. Amen!' När korpralen slutat hade Och steg ned från vigda sanden, Tog genralen själf en spade I den segervana handen. Det var han, som sist af alla Sakta lät på grafven falla Litet stoft af fosterjorden; Men han talte.—Glöm ej orden! Hvad han sade, föll i tycket, Väckte tankar mångahanda, Fast det ej var grant och mycket, Endast talt i Munters anda; Nog det var att vittne bära Om vår trohet, om vår ära, Nog också till krigarns minne;— Orden lydde: 'Han var finne.'