Kulneff

Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks. Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas. Och älska var hans hjärtas lust, Och lika fritt som snabbt hans val: Han kom blott från en blodig dust Och gaf helt färmt en bal; Och sen han lågat natten ut, Tog han sin skönas sko till slut Och fyllde den ur närmsta bål Och drack sin afskedsskål. Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg Bland taflor en af eget slag, En bild af bara skagg; Du träder närmre, och du ser En mund som under skägget ler, En blick, helt öppen, varm och mild, Det är just Kulneffs bild. Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg. Så sågs han, när han rände an Med sabeln lyft, i eggadt språng Och sådan var han, säger man, När han höll ro nå'n gång, När, med sin korta päls uppå, Från gård till gård han syntes gå Och dröjde kvar som vän och gäst, Hvarhelst han tyckte bäst. Än talar mången moder om Sin skräck, när utan krus och lof Rakt fram till vaggan Kulneff kom, Där hennes älskling sof. 'Men', säger hon, 'han kysste blott Mitt barn och log så fint, så godt, Som nu hans bild på väggen där, Om blott man närmre är.' Visst är, att i sitt rätta ljus Var gubben Kulneff god som guld; Man klandrar, att han tog ett rus, Det var hans hjärtas skuld; Och detta hjärta bar han med, Då han höll frid, som då han stred: Han kysste och han slog ihjäl Med samma varma själ. Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an. Men Kulneff visste ingen af, Förrn krigets flamma här var tänd; Då kom han såsom storm på haf, Knappt anad förr än känd, Då bröt han fram som blixt ur sky, Så väldig och likväl så ny, Och glömdes ej och kändes nog Från första slag, han slog. Man hade kämpat dagen ut, Och rysse liksom svensk, var trött. Man trodde glad, att allt var slut Och sof helt lugnt och sött; Men bäst vid drömmens barm man låg Och guld och gröna skogar såg, Så skrek en skyltvakt: 'I gevär!' Och då var Kulneff där. Man följde makligt en transport Långt skild från ryska härens stråt, Man åt och drack af bästa sort Och drack på nytt och åt; Men plötsligt, midt i glädjens stund, Kom Kulneff som en obedd kund. Det yrde opp ett moln af damm, Hans pikar glänste fram. Och satt man stadigt då till häst Och gjorde allt med bästa flit, Kom gubben rakad från vår fest Så skäggig han kom dit; Men höll man mindre amper min, Då blef det han som drack vår vin Och bjöd oss kvitta detta lån Vid stränderna af Don. Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff öfveradlt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, hvar han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långt ifrån. Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat. Och syntes blott hans kända drag, Då grinade af välbehag Mot björnen från kosackens land Hans bror från Saimens strand. Och denne åter såg helt nöjd Mot ramar, hvilkas tag han rönt, Och bröt han in, var det med fröjd, Som om det mödan lönt. Det var en syn, som dugde se, När Kulneff togs med finnarne; De visste bära opp hvarann, De starke, de och han. Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lefver kvar allen', Bestrålande hans land; Och hvar hans namn du nämnas hör, Hör du 'den tappre' nämndt framför; Den tappre, hvilket härligt ord Af tacksam fosterjord! Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gaf oss ofta djupa sår, Dock älska äfven vi hans glans, Som om han varit vår; Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss. Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Hvad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarrätt. Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ondt däri? Förhatlig är den fege blott. Åt honom ensam hån och skam, Men hell enhvar, som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett gladt hurra, ett högt hurra För hvarje man, som kämpat bra, Hvadhelst han blef i lifvet än, Vår ovän eller vän!