Främlingens Syn

Hvems är palatset, som jag for förbi I kvällens mörker nyss? Hvem bor däri? Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne: Det höjde sig så stolt bland nejdens hus, Men det var mörkt och tomt och dödt där inne, Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus. Jag stannade en stund och såg. Det var Palatsets stora sal, som lyste klar; Den låg som öppen för mitt skärpta öga. Jag sökte människor i salen, men Min väntan såg sig fylld så ganska föga, Blott två gestalter rörde sig i den. En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också. Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan. När kvinnan nådde dessa på sin rund, Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan Och såg mot dem liksom i bön en stund. Hvem var hon? En minut, och allt förgick: Hon hade vandrat. Nästa ögonblick Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkerska kanhända. Från andra länder och af annan tro? Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid Du skådat,—allt var verklighet och frid. Dock, om i morgon du vid samma timma Vill följa vägen, som till slottet bär, Skall du som nyss se ljus i salen glimma Och se den gamla kvinnan åter där. Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då. De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda. Den ena stupade på Lemos strand, Helt kort därpå vid Lappo föll den andra, Och båda för ett älskadt fosterland. Om dem vet sägnen tälja många drag, Och Finlands skalder sjunga än i dag, Hur gladt sitt unga hjärteblod de blödde. De fingo segra i sin ålders vår, De fingo falla för det land, dem födde, En tjugoett, den andra nitton år. Men kvinnan, ädle främling, som du såg Med dyster undran, när i stilla tåg Hon långsamt skred från broder och till broder, Hon lefver nu af sina minnens skatt: Det var de båda tappres gamla moder, Hon tillbad bilder ej,—hon tog god natt.