Konungen

Och konung Gustaf Adolf Stod upp uti sin sal, Bröt af sin långa tystnad, Tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången Han hade summa tre: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Carl Lagerbring, blott de. Och konungen tog ordet Och talte allvarsam: 'Vår finska här, Gud bättre, Går bakläng's, icke fram. Det hopp, vi byggt på Klingspor, Tycks ej fullbordadt bli, Och Sveaborg har fallit, Det stödet är förbi. Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men ärkeängeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som konung En högtbetänklig sak. Och därför ha vi fattat Vårt kungliga beslut. En föresats allvarlig Vi ärnat föra ut; Vi låtit nämmeligen Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag. Kung Karl den tolftes handskar Vi vilja lägga an; Det är i dubbel mening, Som konung och som man. Vi vilja kring oss gjorda Den store hjältens svärd Och slå som han med häpnad En svag, försoffad värld. Ni, Piper, skall oss hjälpa Hans ena handske på, Ni, Lagerbring, behandlar Hans andra likaså. Fältmarskalk Toll, er ålder, Er ära gör er värd Att spänna kring vår medja Hans segerkrönta svärd.' Och konung Gustaf Adolf, Högtidlig lik en gud, Stöd snart för allas blickar I Karl den tolftes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett hvarf i salen Med jättelånga steg. När detta hvarf han slutat, Var än en syn att se, Han räckte svärd och handskar Tillbaka åt de tre, Såg på dem med en uppsyn, Som ej för skämt var gjord, Och täcktes bryta tystnan På nytt med dessa ord: 'Nu, Lagerbring, besörjer Ni strax till hären bud. Att vi i nåder klädt oss I Karl den tolftes skrud: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Er båda kallar jag Till vittnen af min handling På denna stora dag.' Hurvida finska kriget Ett annat skick han gaf Med denna stolta handling, Vet ej historien af; Men visst slog han med häpna Sin värld där rundtomkring, Den gamle Toll, gref Piper Och äfven Lagerbring.