Veteranen

Han reste sig ansenlig I stugans skymda vrå, Väl var han böjd af åren, Men syntes hög ändå; Förändrad var han mycket I detta ögonblick, En ädel krigarhållning Låg i hans hela skick. Rotfattig var han annars På sina gamla dar; Från forna tappra strider Han hade ärr blott kvar; Sen utan hem han irrat I många år förut, På Röikö torp han hamnat I Alavo till slut. Nu reste han sig plötsligt, Liksom ur slummer väckt, Begynte kasta af sig Sin slitna hvardagsdräkt, Tog på sin högtidsklädnad, Bespard sen många år, Och strök åt båda sidor Sitt silfverhvita hår. Så stod soldaten färdig Att ut ur stugan gå, Helt vördnadsvärd att skåda I dräkten, gul och blå, Med mässingsskodda hatten Högt öfver hjässans rand, Och dödens lugn i minen, Och vandringsstaf i hand. Där ute lyste solen, Ej sedd på många dar, Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Kring fält och sjö for vinden Med lätta andedrag; Hvart ville gamla krigarn På denna sköna dag? Hvart ärnade han styra Sin vandring denna gång? Blef hemmet honom ödsligt, Hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, Hvi tog han den uppå? Var det till Herrans tempel, Den gamle tänkte gå? Det hördes ingen ringning Från denna helgedom, Och murens port var sluten, Och kyrkan stängd och tom. Hvad skulle man ock göra Uti Guds hus i dag? Den sjuttonde augusti Var ingen helgedag. Dock i den gamles tycke Hölls gudstjänst denna tid, Och hölls den ej i kyrkan, Så hölls den näst invid; Ty kringom den på höjden, Från mon till insjöns strand, Stred Finlands kämpaskara Just nu för kung och land. Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Och för den forne krigarn En högtidsdag den var. Han gick rakt fram mot kullen, Där Finlands fana höjts, Han ville se Gud tjänas I dag af Adlercreutz. Han ville höra klangen Af svärden än en gång, Den välbekanta tonen Af fältkanonens sång, För minnet återkalla Sin ungdoms kraft och mod Och se det nya släktet, Hur det höll ut i blod. Så har man tydt hans mening; Kanske man den förstått. Dock såg man ej hans tankar, Man såg hans vandring blott. Han gick sin bana framåt Helt lugnt, det märkte man, Och hann så kyrkovallen, Där striden hetast brann. Där tog han plats vid vägen Och satt och såg uppå, Han såg mot finska hären, Mot ryska likaså; Hvarhelst de skarpast möttes, Där sågs hans blick bli kvar, Och ofta som förklaradt Hans hela anlet var. Och blinda kulor hveno Kring honom hvarje stund, Och dödens ädla skördar, De föllo i hans rund; Han gick dock ej från stället, Hans lugn var lika gladt, Och ingen kula rörde Den gamle, där han satt. Och i beständig växling, Allt efter lyckans lek, Omslöts han af en skara, Som frambröt eller vek; Men hur ock striden hvälfde, Fick gubben ostörd bli, Och vän och ovän lika Gick vördande förbi. Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt. När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: 'I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord? Stor tack vill han er säga För denna sköna dag, Ty aldrig har han skådat Ett härligare slag. Gud vare pris och ära, Vårt folk vet segra än, Än lefver fädrens anda, Ännu har landet män.'