Gamle Lode

Ständigt, förrn han gick att strida Och till anfall order gaf, Sågs den gamle Lode bida För sin front med hatten af. From och lugn med silfverhåren, Stod han så och bad en stund; Böner alltfrån barndomsåren Hördes än från gubbens mund. Hatten af i alla leder! Stilla andakt, helig frid! Kulor kommo, slogo neder Än i truppen, än bredvid, Mången kämpe bet i gräset, Halt dock! Ingen storm förut, Innan 'Fader vår' var läset Och välsignelsen till slut. Först när han sin bön fått ända, Sagt sitt amen högt och gladt, Då var gubben klar att vända, Slog på hjässan ned sin hatt: 'Komme nu all afgrunds skara Oss till mötes på vår stråt, Gud är med oss, ingen fara, Hurra gossar, raskt framåt!' Och så bröt han in i elden Med sin Gud och med sin tropp; Inga makter, inga välden Skakat nu hans modd och hopp. Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: 'Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön.' Blodig lek var bragt till ända, Segern vår väl mången gång; Hären fick till ro sig vända Efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, Höllo glade rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, Spökade kring nejden än. Ensam gick han för det mesta, Utan buller, utan ståt; Några män blott, af hans bästa, Fingo följa honom åt. Hvar han varit värst i klämma Under dagen tung och lång, Där, där var hans tanke hemmat Ditåt styrde han sin gång. Hade han ej nog af striden? Var dess hågkomst honom ljuf? Var, fast kampen var förliden. Han ej mätt på blod ännu? Ville han betrakta döden, Fröjdas åt dess offers tal? Lode?—Nej, han sökte nöden, Ville lindra likars kval. Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där. Mången kämpe, van att akta Lifvet blott som stundens lån, Kunde stå och tyst betrakta Gubbens vandring långt ifrån, Glömma bivuakens nöje Blott för nöjet att en stund Le, men med sitt bästa löje, Åt hans underliga rund. Och man sade: 'Hugg och klappa Var hans rop i stridens ras; Nu så får han gå och lappa Hvad han nyss här slog i kras. Dock,—det var ej gamle Lode, Som bröt leder och högg ned, Det var gubben ej, den gode, Det var pojken, som var vred.' Pojke var han, men med heder, Pojken satt i hjärtat lugnt; Gammal tro med gamla seder Höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; Såg man i hans blick likväl, Sågs den som i speglar bryta Glädjen i hans barnasjäl. Enkel skrud och enkel ära Var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära Band och stjärnor sen nå'n gång. O, då var det som om ståten All hans vår kylt af till höst, Som om pojken, halft förgråte Klämts och frusit i hans bröst. Kom han då inför paraden Tvär och tung i högtidsdräkt, Stod hans manskap hela raden Häpet, som ur sömnen väckt, Ingen skyldring gick med gamman, Ingen sväng förtjänte ros, Tills han gaf dem allesamman Kort god dag och red sin kos. Sådant hände. Dock blott sällan Blott en stor parad till lags. Höll han öfning där emellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red fram för skocken Eja, det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Dem förstod man sig uppå. Lif och kraft i hvar manöver, Lust och fröjd, hvarhelst han kom, Aldrig under, alltid öfver Hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra Än att gå från man till man, Nypa här en kund i öra, Där i skägget gladt en ann'. Folket sade sen: 'Anamma! Än har gubbens vår ej flytt Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tiden på hans hjässa snögat, År och mödor böjt hans kropp, Pojken log dock än ur ögat, Skälmen kröp ur gömman opp.'